1395-1441 Flemish Jan Van Eyck Locations Painter and illuminator, brother of Hubert van Eyck. According to a 16th-century Ghent tradition, represented by van Vaernewijck and Lucas d Heere, Jan trained with his brother Hubert. Pietro Summonte assertion (1524) that he began work as an illuminator is supported by the fine technique and small scale of most of Jan works, by manuscript precedents for certain of his motifs, and by his payment in 1439 for initials in a book (untraced) for Philip the Good, Duke of Burgundy. Jan is first documented in The Hague in August 1422 as an established artist with an assistant and the title of Master, working for John III, Count of Holland (John of Bavaria; reg 1419-25), who evidently discovered the artist while he was bishop (1389-1417) of the principality of Liege. Jan became the court official painter and was paid, with a second assistant when the work increased in 1423, continuously, probably until the count death in January 1425.  Related Paintings of Jan Van Eyck :. | Jungfrau der Verkundigung | Portrait of Margarete van Eyck | Johannes of the evangelist | Man in Red Turban | A Man in a Turban 3 |
Related Artists:
Ignacio Zuloaga y Zabaleta
July 26, 1870 - October 31, 1945 Spanish Basque painter. He studied in Paris in 1891, coming under the influence of Impressionism and of the group of Catalan painters around Santiago Rusieol. His visit to Andalusia in 1892 provided the key to his later work, leading him to replace the grey tonalities of his Paris paintings with more brightly coloured images of Spanish folkloric subjects and of male or female figures in regional dress, for example Merceditas (1911/13; Washington, DC, N.G.A.). Zuloaga turned to Castilian subjects in works such as Segoviano and Toreros de Pueblo (both 1906; both Madrid, Mus. A. Contemp.) after the defeat suffered by Spain in the Spanish-American War of 1898; like the group of writers known as the Generation of 98, with whom he was associated and who were among his most articulate supporters, he sought to encourage the regeneration of his country culture but with a critical spirit..
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.
David Dalby